Dutch 1599-1641 Anthony Van Dyck Locations Flemish painter and draughtsman, active also in Italy and England. He was the leading Flemish painter after Rubens in the first half of the 17th century and in the 18th century was often considered no less than his match. A number of van Dyck studies in oil of characterful heads were included in Rubens estate inventory in 1640, where they were distinguished neither in quality nor in purpose from those stocked by the older master. Although frustrated as a designer of tapestry and, with an almost solitary exception, as a deviser of palatial decoration, van Dyck succeeded brilliantly as an etcher. He was also skilled at organizing reproductive engravers in Antwerp to publish his works, in particular The Iconography (c. 1632-44), comprising scores of contemporary etched and engraved portraits, eventually numbering 100, by which election he revived the Renaissance tradition of promoting images of uomini illustri. His fame as a portrait painter in the cities of the southern Netherlands, as well as in London, Genoa, Rome and Palermo, has never been outshone; and from at least the early 18th century his full-length portraits were especially prized in Genoese, British and Flemish houses, where they were appreciated as much for their own sake as for the identities and families of the sitters.  Related Paintings of Anthony Van Dyck :. | Genuese Van Dyck (mk45) | Amor und Psyche | La Vierge aux donateurs | Nicholas Lanier | Frans Snyders |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Marcus Stone
British 1840-1921 English painter, son of Frank Stone, ARA, was trained by his father and began to exhibit at the Academy before he was eighteen; and a few years later he illustrated with much success books by Charles Dickens, Anthony Trollope, and other writers, friends of his family. He was elected an associate of the Royal Academy in 1877, and academician in 1887. In his earlier pictures he dealt much with historical incidents, but in his later work he occupied himself chiefly with a particular type of dainty sentiment, treated with much charm, refinement and executive skill.
Jan Matejko
Polish Painter, 1838-1893 He studied from 1852 to 1858 at the School of Fine Arts in Krakew and, during this time, started exhibiting historical paintings with the Society of Friends of the Fine Arts there (e.g. Sigismund I Bestowing Nobility on the Professors of the University of Krakew in 1535 (1858; Krakew, Jagiellonian U., Mus. F.A.). After studying in Munich (1859) under the history painter Hermann Anschetz (1802-80) and then briefly and less successfully in Vienna, Matejko returned to Krak?w, where he was based for the rest of his life. In 1860 Matejko issued an illustrated album, Ubiory w Polsce (later editions 1875 and 1901), a project reflecting his intense interest in historical records of all kinds and his desire to promote such interest among the Polish people in an effort to intensify their patriotic feelings. This role first became widely associated with Matejko with his painting of Stanczyk (1862; Warsaw, N. Mus.), the court jester to King Sigismund I (1437-1548), to whom Matejko gave his own features. The jester is presented as a symbol of the nation's conscience